Det är med en blandning av frustration, ilska och uppgivenhet man läser det senaste nyheterna angående datalagringens införande i Sverige.
Även brott som förtal, förolämpning(!) – ja just förolämpning nämner Johan Linander (C) som en sak som måste stävjas på nätet med hjälp av bl.a. datalagringsdirektivet – skall nu vara tillräckligt för att lämna ut personuppgifter. Samme Johan säger vidare:
”Vi kan ju inte ha en lagstiftning som ställer olika krav beroende på vilket brott det är”.
Det är väl självklart att olika allvarliga brott skall behandlas olika?!?
Läs Maria Abrahamssons replik.
Inom kort finns en oerhört komplett övervakningsapparatur på plats i Sverige. Det är möjligt att effekterna av detta på kort sikt bara i begränsad omfattning kommer beröra ”vanliga” människor (invandrare, sexköpare, drogmissbrukare, informatörer, samhällskritiker, papperslösa flyktingar och andra utsatta grupper kommer med säkerhet märka av detta redan på kort sikt).
Men sedan behövs det bara ett riktigt allvarligt terrordåd, eller kanske ett par tre stycken för att tippa över samhället in på en riktig farlig väg. Betänk all övervakning som anses nödvändig i Sverige idag när hotbilden är nära noll. Vid ett upplevt akut hot kommer denna övervakningsmaskin som nu finns redo att utnyttjas på högvarv…
Sorgligt nog verkar väldigt få svenskar tänka längre längre än till att ”jag har inget att dölja…”. På något sätt är man invaggad i en skön känsla av att vi i väst är dom ”goda” och statens makt kommer aldrig att missbrukas här. Jag är rädd att det kan bli ett hårt uppvaknande för många.
Läs mer: SvD, MaryX, Karl Sigfrid, Mark Klamberg, Anders Mildner, AB, Maria Ferm, DN, Lars-Erick m.fl.
ConnyT funderar 